en låttext som handlar om mig. det finns alltid såna. det är det jag tänker posta och med det avsluta allt i den här bloggen. egentligen vill jag rensa bort dig och alla dina vänner (varav jag inte addat en ENDA, det var dom, alla, som tyckte jag var något tillräckligt viktigt i ditt liv att vi faktiskt skulle vara facebookvänner, jag ville ville ville inte ha dom där just på grund av den här situationen) så jag slipper se något som har med dig att göra. egentligen vill jag rensa bort hela stockholm. egentligen vill jag nästan ta bort hela jävla facebook. egentligen vill jag spränga stockholm och allt som hänt i mitt liv fram till nu.

istället postar jag en låttext och säger farväl till er 20 anonyma läsare. om några dagar lösenordsskyddar jag den här skiten (av den enkla anledningen att jag har skrivit för mycket här för att bara rätt och slätt RADERA) och sen ses vi aldrig mer. jag kommer inte skriva här mer, så oroa er inte för lösenordet. jag vill bara försvinna. börja om på nytt.
och jag vill inte vara den som skriver nåt som jag blir livrädd för att nån annan ska läsa.

så hejhejhejhejdå.

I don't think I'm gonna go to LA anymore
I don't think I'm gonna go to LA anymore
I don't know what it's like to land and not race to your door
I don't think I'm gonna go to LA anymore

I don't think I'm gonna go to LA anymore
I'm not sure that I really ever could
Hold on to your hotel key
In your bedroom neighbourhood
me sleep-walking in Hollywood

I'm gonna steer clear
I'd burn up in your atmosphere
I'm gonna steer clear
Cause I'd die if I saw you
I'd die if I didn't see you there
So I don't think I'm gonna go to LA anymore

Cus I miss you
It sucks that I'm not mad

I dont think I'm gonna go to LA anymore
I get lost on the boulevard at night
Without your voice to tell me I love you, take a right
the ten and the two is the loneliest sight

I'm gonna steer clear
Burn up in your atmosphere
I'm gonna steer clear
Cus I'd die if I saw you
I'd die if I didn't see you

I'm gonna steer clear
Burn up in your atmosphere here
I'm gonna steer clear
Cus I'd die if I saw you
I'd die if I didn't see you there
see you there

I think I'm gonna stay gonna stay gonna stay in the gray gonna stay
All the street lights say nevermind nevermind
All the canyon lines say nevermind
Sunset says we see it all the time, nevermind, nevermind.

Wherever I go, whatever I do, 
I wonder where I am in my relationship to you
Wherever you go, wherever you are, 
I watch your life play out in pictures from afar
Wherever I go, whatever I do, 
I wonder where I am in my relationship to you
Wherever you go, wherever you are, 
I watch that pretty life play out in pictures from afar

idag är en tung dag. förutom att jag är dödsbakis och ser ut som en fågelskrämma och hela lägenheten är full av tomflaskor och knäckebrödsgolv så är han här. i oslo. han kommer idag, åker imorgon. spelar. 100 m bort från mitt jobb. HUNDRA METER. det värker i hela kroppen.
nånstans tror jag att han kommer höra av sig. hur kan han komma hit och inte göra det? det är klart. han kommer ringa, säga hej bejbiiii precis som alltid, och så kommer vi ses. kramas. gråta (jag). säga onda saker. säga bra saker. jag vet inte.

men logiken i mig, hjärnan i mig, vet ju att han inte kommer ringa. varför skulle han? om han inte ens svarat. varför skulle han ringa? och jag vet det. att det är mitt sista hopp i kroppen. att även om hjärnan vet att han inte kommer ringa så kommer jag ligga krossad på golvet imorgon. för då är det på riktigt. för alltid. slut för alltid och inget mer. det är imorgon insikten verkligen kommer slå mig och jag orkar inte tänka på det nu, jag kan inte.

hur kan han vara här och inte vara med mig?

så, så glad att jag är HÄR. i oslo. där dagarna kan vara bra och fina. soliga, regniga. mitt på mitt sätt. med andra, alla andra. inget från sthlm. att det är så lätt att välja att stänga av. det enda jag egentligen behöver göra är att inte logga in på facebook och inte titta på bilder. att stänga av den del av hjärtat och hjärnan där du finns.
det går bra, väldigt väldigt bra, oftast. jag väljer att lägga väldigt mycket ilska på folk som egentligen inte förtjänar det och det är dumt så jag försöker sluta det.
så kommer timmar när jag har en lugn och ro-kväll i soffan, tittar på bra film med bra musik och plötsligt öppnas dörrarna till hjärtat och hjärnan upp där du finns. och då slår det mig att saker i livet verkligen tar slut och att jag faktiskt fortfarande inte riktigt har accepterat det. för jag trodde ju, någonstans, mitt i all min cynisism, att vi skulle få vara just VI i alla fall ett tag till. jag har aldrig trott på för evigt, jag har knappt nånsin trott på nu, men nånstans trodde jag dig efter miljontals fina ord, nånstans lyckades du övertala mig att släppa taget och bara tycka om utan att vara rädd. det gör mig ledsen. att jag släppte taget helt i onödan. och det gör mig ledsen när jag inser återigen. hård och kall sanning. alla gånger är alltid samma sak. allt kommer alltid fram till samma sak.

det är aldrig någon som är kär i MIG.
mig mig mig.

det är alltid så det slutar. till och med när jag väljer att resa mig och gå så är det för att någon inte blir kär i mig.
och jag känner mig som en tolvåring när tårarna rinner och jag ställer mig frågan tusen gånger i huvudet. vad är det för fel på mig? 

och alla kan säga hur mycket dom vill att det inte är nåt fel på mig, att jag bara har otur, att jag är världens bästa. men vad hjälper det när alla bevis pekar på det motsatta, och när inte ens det finaste, ärligaste, bästa jag haft i mitt liv är på riktigt?

och jag var inte ens naiv den här gången. inte ens det minsta. jag drömde inte ens längre än till sommaren, men nånstans trodde jag verkligen på sommaren, han och jag. inte ens mer än bara några veckor. såg oss tillsammans i en lycklig sommar, skrattandes, resandes lite överallt där det passade. att jag kanske bara en sommar i mitt liv skulle få ha en sån sommar med någon att pussa på. någon att vara lycklig ihop med. jag tänkte inte på hösten, tänkte bara att hösten fick ligga vilandes till sen, alla beslut till då, inga förhastningar.

och nu står jag igen med svansen mellan benen och förtränger allt ont så gott jag kan och lyckas för det mesta. tills jag sitter i soffan och inser att något i mitt liv som jag faktiskt brytt mig vansinnigt mycket om tagit slut. och det är konstigt att säga att man gjort slut med någon man aldrig haft på riktigt men, så är det. vi har gjort slut, eller, jag har gjort slut och han har inte ens svarat. han stoppade mig inte. och nu blir det aldrig mer vi, inte ens på det lilla men otroligt fina sättet vi hade. och det, det gör katastrofalt ont när man kommer på det.

skillnaden på mig nu och mig för tre år sen är enorm. eller, till och med ett år sen. till och med ett halvår sen. jag hade inte stått på mig och mitt egentliga välbefinnande som jag gjort nu. hade inte brutit. hade sålt min själ och hjärta till lägsta pris och gjort allt för att hålla kvar i det utan stolthet i kroppen och till alla pris.
men nu. nu gör det mig mest förbannad. att han väljer bort mig, utan problem. att han när han får alternativet väljer att det är för det bästa att vi inte ses mer. fastän jag vet att han tycker om mig. att han är så övertygad om att han inte kan, nånsin, bli kär i mig, EVER, att nej, då ger vi upp det här då. fastän jag inte ens vill något mer nu heller, fastän det enda jag vill är att ses när vi ses och ta det därifrån, men inte om han tror att han aldrig kan bli kär. att han bara gör det då, lägger ner, bara sådär, utan vidare. att det inte är lika jobbigt för honom som för mig. att han inte ens ger mig värdigheten i att svara mig. att han bara i tystnad går vidare. har mage att lägga nån liten pisskommentar på nåt annat en vecka senare, när jag har skrivit mitt livs jobbigaste mail i svar till honom och det ger han mig inte värdigheten att svara på. att han låter mig sitta här och ANTA att han håller med mig. att han FAN inte ens kan svara åh det gör mig så inihelvetes arg.
det gör mig arg och det, i sin tur, gör det lättare att gå vidare. det, och faktumet att jag är i ett annat land med andra vänner som inte påminner mig om honom om dom inte behöver. och det behöver dom inte. jag tänker inte vara ledsen mer än den halva dagen jag låg på mitt loft. jag tänker inte vara ett dugg jävla ledsen när han kastar bort mig så lätt, när han inte är ledsen själv. fuck you fuck you.

och på ett sätt, det bra sättet, så är jag fri nu. det enda som drog mig tillbaka till sthlm vill inte engagera sig mer. då behöver jag inte fundera mer. inte vela mer. då kan jag stanna här, både i sommar och höst, och ta allt som det kommer för MIG. här. ingen annanstans. behöver inte ha mer beslutsångest och magont och stress och oro över att göra rätt val. han valde bort mig, jag väljer mitt liv.

fuckyoufuckyou.

jag vill att han ska stoppa mig, när jag säger det. när jag säger att då ska vi inte ses mer, om du är rädd. om du inte kommer bli kär.
jag vill att han ska inse idiotin i det hela och stoppa mig. jag vill att han ska läsa mitt mail och känna paniken i bröstet så som jag gör, när han inser att vi inte kommer ses igen. jag vill att han ska känna smärtan klättra i kroppen och tårarna brinna bakom ögonen och att han ska förstå just i det ögonblicket att han visst kan bli kär i mig och att det inte alls är något hemskt i att jag blir kär i honom och att han ska stoppa mig. att han ska säga att det är dumheter, att vi visst ska fortsätta ses och ta allt som det kommer, utan att vara rädd. utan att rädda mig från eventuella sorger. jag vill att han ska stoppa mig. säga att vi ska vara tillsammans i sommar och hitta på roliga saker och åka till ställen. att vi ska bo i huset och grilla. allt som vi pratat om förut ska vara sant.

jag vill att han ska stoppa mig när jag säger att det inte finns någon mening att fortsätta härifrån. förstår han inte idiotin själv? när vi bara för en månad sen andades i varandras munnar och sa att inget känns så bra som när vi är med varann. förstår han det inte själv?

och det gör så ont i mig med köttsår och sorg och desperation och minnen som aldrig kommer bli något mer nu, och drömmar och framtidsvisioner vi hade som bara dränks i tårar nu och aldrig får bli något på riktigt.

jag vill att han ska stoppa mig.

det är som ett köttsår, sådär fruktansvärt ytligt och smärtande och svidande och synligt. jag kan inte ens tänka på det, läsa mailet igen, prata om det utan att tårarna rinner ohejdbart. fuckfuckfuck.
fastän jag hade rätt den här gången. fastän jag har varit inställd på det här i en månad nu så gör det lika pissförbannat fittont när man får veta det. ingen vinner i krig och nu har jag ont och jag har köttsår som måste läka och jag kan inte prata om det för att jag dör. jag har legat och gömt mig på loftet och gråtit mig tom hela morgonen tills jag vågade mig ner. jag vill inte gråta mer men nu kommer allt tillbaka när jag tänker att det är slut på oss för alltid. när jag tänker på dom första minnena vi gjorde tillsammans och de sista vi fick tillsammans, då kan jag inte stoppa tårarna och det gör ont i hela kroppen. och jag måste bara överleva idag, sen blir det bättre.

och du frågade mig vad vi skulle göra, hunnny, för att inte knulla upp det här  och jag svarade att det enda man inte kan göra för att inte knulla upp nåt är att inte knulla.
och jag slet det isär och du är rädd, säger du. och du undrar vad vi ska göra för att inte knulla upp det och du vill inte att jag ska bli ledsen. och då säger jag att då, då vill jag inte mer. om du aldrig kan bli kär i mig, då vill jag inte vara med längre.


så nu stannar jag här. hejdå sthlm. hej oslo på heltid. jag orkar inte mer köttsår.

facebook gör mig sjuk. jag hatar det.

önskar någon kunde titta in i mina ögon och rakt igenom mig och in i min själ och bara tala om för mig vem jag är. vad jag är. hur jag är. så jag bara skulle få en aha-upplevelse och förstå allt.

jag kan inte fatta beslut över huvud taget längre, stora som små. allt är omöjligt och allt är möjligt och jag bara orkar inte.

älskar och hatar saknar och raderar. vem vet nånting alls? inte jag.

fuckings.



att jag kanske har gjort slut i huvudet. och är ganska glad.

såna dagar som man går ut, och man börjar inte förrän fyra kanske, så man går dit runt två-tre, solsken på himlen, folk på stan, precis lagom lång promenad och bästa musiken i öronen. då mår man bra. tittar på räkbåten i hamnen, på legotornet på bryggan, på dvärgen på skateboarden och bara älskar livet. kommer till jobbet och tar en kaffe i solen innan jobb med de skönaste människor jag nånsin träffat.
bara älskar livet.


och en vecka höll jag mig borta från facebook och stalking innan jag loggade in igen. så pass lång tid att jag hunnit vänja mig vid tanken på slut föralltid. inget mer oss. att jag kan leva med det även om jag inte vill.
för jag är så psykiskt utmattad på att göra slut med oss varje gång jag åker hem, utmattad på att inte nånsin veta.


och ja, ja vet ju aldrig ens nånting om mug själv.


äh jag är bara dritings. men ikväll har jag gjort slut utan att han ens vet om det och jag saknar homom som dödens död. ko m hit nu. pus

när man tre dagar senare är sågad i fotknölarna och ingen förstår att det är exakt så det känns, sågad i fotknälarna. det sågas i fotknölarna och jag kan knappt stå upp men det gör man.

och när jag känner höftkulan plötsligt klicka ur och jag faller och faller och ligger på marken och nu kan jag inte ta mig upp - natten är svart men det är sol ute och jag ligger ner och inget kan ta mig upp för allt är borta. så går jag och jag går och har sorg i halsen och tunga steg med sågade fotknölar när det slår mig att jag är glad, solen lyser och dagarna är bra och jag är glad. men jag är ledsen.

jag känner det äta upp mig inifrån. cancern, döden, ångesten, rastlösheten, ensamheten. inget jag säger är sant och inget jag säger är ljug. jag vet ingenting. jag vet inte om det kommer bli bra eller dåligt. inga val är självklara. ingenting är enkelt men det mesta är ganska kul. jag vet inte om jag lurar mig själv eller om jag har något att komma tillbaka till. jag vet inte om jag tror på kärlek i mitt liv över huvud taget. jag vet inte om jag ens tror på LIV.

jag ringde idag och fick inget svar. jag har inte pratat ett ord med människan sen jag dog där sist i sthlm. inga ord alls. och jag fann mig själv letandes efter smärta och rotade och rotade och ville hitta det, beviset på att min känsla av domedag var helt befogad. hittade inget och letade mig blodig. hatade facebook till slut och loggade ut. lovade mig själv att inte logga in på en vecka. det har jag inte gjort. nu har jag loggat in. och det första jag gör är att leta.

skulle kunna vara död, så vitt alla vet i mitt land. ingen har pratat med mig på en vecka, ingen har hört något från mig. ingen vet att jag lever och mår bra här. lever och mår bra och dåligt på samma gång. och jag tänkte att han kanske skulle märka det, att jag som alltid är grön bara försvunnit. men han lägger såklart inte märke till sånt. och jag ringde och fick inget svar.

ett vackert liv har jag emellanåt. dom dagar jag lyckas kliva ur mig själv och plötsligt ser oss från sidan. vi som alltid hänger ihop, hur bra vi har det. att vi skulle kunna vara en tv-serie för vi har så kul ihop. att vi är en fantasi om bra vänner. hur flyktigt det är och hur det ibland känns overkligt när jag kliver ur mig.

och nu är jag sågad i fotknölarna och förvirrad.
påväg upp i trappen mindes jag det plötsligt, stjärnfallet. plötsligt tvivlade jag på mitt tvivel. jag vill inte vara cynisk, jag vill vara naiv och hoppfull igen. tro på stjärnfall och vad jag önskade mig då. tro att det är för livet. this is it. att vi hör ihop och så är det och om det är så så kommer det att bli så, någon dag. kanske inte nu men en vacker dag får vi hålla och aldrig släppa, inte ens om tre dagar. bli äldre (inte gamla - jag tror inte på för evigt) och klokare ihop. bo ihop. se varann bli lite äldre ihop. skaffa vänner ihop. älska varann på riktigt. bråka ihop. bli sams ihop.
och jag vill vara så naiv att jag tror på att om det inte blir så så var det ändå inte meningen och då ska jag inte vara ledsen över det.

men dagarna här är blåa i ena sekunden och så helt plötsligt snöar och regnar det. gråa moln.

och på bryggan kunde man bygga lego. torn, tigrar och giraffer.


och allt jag säger är ljug och allt jag säger är sant.

(jag har inte canser. jag har inte tappat höftkulan. jag har sågade fotknölar. allt jag säger är sant. på något sätt.)

vissa dagar är så bra. dagar som är fyllda av sol och gemenskap. dagarna som börjar på balkongen i solen med underbara vänner, gassande sol och frukost, solränder. dagar som är fyllda av bara bra saker, som i söndags när vi hade picknick i parken i solen och öl, sen hemma hos oss och god mat och fantastiska drinkar och dödsmycket vin och vidare ut och skitkul och jag säger rakt ut vad jag vill och åker hem med den andra och nästa morgon är det sol igen och dagarna är fantastiska och lyckan sprider sig i kroppen.

men så kommer det ändå, till slut, för det måste det. när man måste vara ensam, när man måste åka hem och ingen är hemma, när man inte har sällskap på flera timmar. och då hjälper inte ens solen mig. jag förundras över det, hur jag kan ligga på balkongen i solen igen för femte dagen i rad men bara för att jag är själv sprider den ingen lycka i mig. jag tänker bara på allt som är så sorligt och hur jag inte vet vad jag ska göra åt det.
det gör ont ont ont i hela kroppen och hjärtat värker ända upp till ögonen och ända ner till tårna. och jag vet det, vad det är jag gör nu. jag säger hejdå i kropp och själ. tar avstånd och stänger av. orkar inte se honom runt omkring mig, vill inte leta efter tecken på att jag har rätt för det är så fruktansvärt tröttsamt. raderar allt allt allt i mitt minne av allt bra och fint han sa till mig, av allt som tyder på att det fortfarande finns ett hopp för oss och väljer att bara fokusera på dom få och små och kanske till och med helt meningslösa detaljer som skulle betyda något annat. och så gör det ont att jag är så elak och hopplös och dum att jag tänker så om oss och jag blir så besviken på mig själv men det är mitt enda sätt att skydda mig på så jag måste. och jag kan inte ens skriva mer för gråten stockar sig i halsen och rinner över och det slutar inte och jag måste sluta gråta nu, men jag kan inte. vet inte hur. vet inte hur och när det kommer kännas enklare att vara ensam, när jag kommer att kunna se hans namn eller bild eller vad som helst som påminner om det utan att dö en liten bit inuti.

och inte veta heller. jag är aldrig säker. chansen att det är lika underbart som vanligt nästa gång vi ses känns lika stor som att det här faktiskt är slutet på oss.

det enda enda enda jag behöver är att någon tror på oss. drar vårt lass. att HAN tror på oss. att han kan vänta på mig i två månader till. att vi fixar det här. att jag inte ska vara ledsen för han tycker om mig. att han ska krama mig och dra mig nära och aldrig släppa igen.

jag vet inte ens vad jag ska säga mer jag har bara så ont överallt och det hjälper inte att skriva alls jag blir bara ledsnare.
och jag tror jag ska stänga den här bloggen snart för den har verkligen inget syfte för mig alls längre.

jag behöver bara.. jag behöver bara att han säger att han tror på oss. så jag vet att nån gör det. för jag gör det inte. dödsrädd.

dödskär är jag.
eller liksom.

får jag?

jag älskar honom. faktiskt. det är så stort och starkt men jag gör det. i smyg. och jag säger det inte till nån, särskilt inte till honom men jag gör det tydligen på internet. så nu vet ni, som läser, men ingen annan. knappt jag.
duvet med all den här mäktigheten man kan. att vakna bredvid och solljuset genom persiennerna som gör oss randiga och han ligger bredvid intrasslad i mig och hjärtat bara spricker av lycka. och det gör inget, ingenting han gör gör mig något. jag ligger bredvid vaken i timtals och väntar tålmodigt på att han ska vakna. och jag älskar det, älskar när jag inte orkar vänta mer och kryper upp och pussar ihjäl i nacke öra kind öga panna och han ler, kurrar som en katt och myser och drar mig närmare, då spricker hjärtat. när han ler. när jag ser att han njuter.
och när han ringer mig nio på morgonen från tyskland. och när han smsar mig otålit när jag är på väg dit. och när jag är där och drunknar i honom för första gången på en dryg månad. då spricker hjärtat.
och när vi nästan i munnen på varann samtidigt säger åh. äntligen är jag lugn. att vi båda menar det, tar upp samma sak. rastlösheten som äter upp mig när jag gör något annat och att jag konstant måste göra något men så fort jag är med honom är jag lugn, inget spelar någon roll, inget i världen kommer åt mig. som en bubbla. och han säger det till mig samtidigt som jag säger det till honom och vi ligger i timmar och bara njuter av varandras sällskap. då spricker hjärtat.

men så kommer alltid sista dagen. sista hela dagen ihop och jag förstår det inte riktigt själv förrän jag tänker efter men det är som om jag måste göra något dåligt av det. sitter och försöker hata det. sitter och försöker ogilla honom. sitter och försöker intala mig att det är piss. att han inte vill ha mig. att han har någon annan han hellre vill vara med (fastän det är han som bett mig stanna en natt till fastän jag egentligen inte har tid och råd). att det här är sista gången. att han tröttnat. att han vänder sig om i sängen och inte vill röra vid mig. att han är irriterad på mig.

och där ligger jag i sängen sista natten och vrider mina händer. klockan är fem på morgonen och han har sovit bredvid mig i två timmar medan jag vridit mina händer och försökt stoppa rinnande tårar. ja ligger där och det är långt långt för sent att säga allt jag vill säga, som alltid. och jag kan knappt andas, sån ångest har jag. stirrar på samma dammtuss som hänger i taket och andas tungt. vill att han ska vakna och dra mig intill sig och släpa orden ur mig som han alltid gör men, det är alldeles för sent. och det gör så ont, så så så så jävla vidrigt ont. att tänka dom tankarna. att inte tro på oss, för tusende gången. att låta allt gå åt helvete för att det är så jag tror det är.
och jag vet, att han vaknat till några gånger och tittat på mig och jag säger inget. han måste tycka jag är galen.


så kommer morgonen. den allra sista morgonen. klockan är sju och jag har sovit i kanske en timme totalt och jag kräks och svimmar nästan för att jag inte sovit och ätit på ett dygn av oro och ångest. klockan är sju och jag reser mig upp och drar igen resväskan och tänker nästan gå utan att kramas hejdå. men jag måste. när jag står där och ser på honom, så måste jag. för solen lyser in och gör honom persiennrandig och han andas och han är det finaste jag har i hela världen och hjärtat spricker. så jag kryper upp och överöser med miljoner pussar som jag alltid gör, nacke, hals, panna, kind, öga, haka. och han kramar mig och drar mig nära och jag säger det enda jag kan säga utan att dö, "jag hatar det här". och han, han säger, jag vet. jag med. det är så himla mellow i 100 dagar innan du ska åka.
och plötsligt förstår jag. kanske. att kanske är jag inte ensam i det här. kanske är det så att han är exakt likadan som mig. och kanske är det så att han tycker det är lika pissångest att jag ska åka som JAG tycker. och han säger inget heller. för jag säger inget själv. och där ligger vi och kramas och jag skjuter upp en buss för jag måste kramas mer och gud jag älskar honom så hjärtat spricker.

och sen måste jag gå till slut. och nu vet jag inte. jag undrar om vi klarar oss till sommaren. jag undrar om det ändå finns någon annan. jag undrar så förtvivlat mycket över om han finns kvar för mig när jag kommer hem i sommar för annars tänker jag inte komma hem alls och så är det. det är så nära nu men det är på en sån tunn, tunn jävla tråd. så lätt att tappa allt. och det dödar mig inuti och jag är så rastlös här och måste fylla varje minut med något så jag inte förgås.

bara åh. klara det. älskar oss. måste måste måste funka.

det var inte sant.

eller jo, idioti var det ju. faktiskt. men inte helt förskräckligt för jag fick faktiskt svar till slut.
kanske har jag något gott att vänta där ändå.

men nu, nu är jag i sverige. i knivsta. hos mamma och pappa.
stockholm känns helt meningslöst när sparven inte är här. faktiskt. förlåt alla fina vänner, ni är hur goa som helst men när han inte är här känns det så onödigt att vara här också. och när han kommer hem på måndag hinner vi knappt ses förrän jag måste åka tillbaka igen. åh det gör mig så stressad och ledsen.
har letat mig blodig efter sätt att ta sig till berlin. tåg, buss, flyg, tradera. cykel, snigel, fötter. inget funkar. inget går på under 2000 och jag HAR inte råd, inte alls. ledsen. bu. arg. fan.
och när han säger på telefonen att han inte vill ge upp berlin och att han vägrar tro att det inte går att komma dit letar jag ännu mer. buss från lund och fan och hans moster.
men nej.
måndag.

och stockholm är liksom meningslöst utan honom.
och jag inser att kanske han är det enda jag saknar med stockholm över huvud taget just nu.

I ALWAYS have to go and fuck it up.

alltid.


med vin och bångstyriga fingrar och twister mind.

vad tror jag egentligen?
stirrat mig snurrig och bara babblat i huvet och inget förren sen, när det är försent, då får jag idéer.

och förstör.


I
D
I
O
T

tar så, så, lång tid att bygga upp. går så, så fort att förstöra allt.
ett sms. tar 15 sekunder att skriva. 10 till att komma fram.
så har man förstört. allt.

när man kunde ha stoppat, visste från början att det var helt onödigt. men vinet i sinnet som gör att man tror att det kanske skulle ändra på något. ändrar inte på NÅNTING - gör mig bara tusen gånger mer dum och löjlig än jag var innan. bara förstör. bara får suckar.
idiot säger han.
och jag hatar mig själv 10 sekunder efter att jag skickat..

IDIOT.








......och allt som var - SÅ - bra.